I ett debattinlägg i Katrineholms-Kuriren 14 juli skrev Jörgen Lundälv, funktionshinderforskare och universitetslektor i socialt arbete om de utsattas situation på arbetsmarknaden. Han menar personer med funktionsnedsättning och långtidssjuka och skrev: ”Tillträdet och möjligheterna på arbetsmarknaden blir inte bättre och bättre. Tillgängligheten i samhället blir heller inte bättre och bättre med automatik. Det kräver helt enkelt engagemang och arbete för att åstadkomma mer genomgripande förändringar i samhället.”
Jag håller med om det han skriver. I Sverige finns ca 1 miljon människor i åldern 16-64 år som har funktionsnedsättning. Endast 50 % av dessa människor finns i dag på arbetsmarknaden. Andelen anställda med funktionshinder har sjunkit från 56 till 50 %.
Det sägs att det finns politisk vilja och miljoner för arbetsmarknadspolitiska program för att underlätta deras tillträde till arbetsmarknaden. Ett av de mest prioriterade arbetsområden på arbetsförmedlingen är just att hjälpa dem att få en anställning, men arbetslösheten är fortfarande så hög som 50 %.
Varför anställer arbetsgivare inte personer med funktionsnedsättning? Känner de kanske inte till att det finns en lång rad arbetsmarknadspolitiska program som är avsedda just för att underlätta deras tillträde på arbetsmarknaden och för att kompensera det produktionsbortfall som beror på den anställdes funktionsnedsättning, dvs program för att ge stöd både för de anställda och arbetsgivare?
Det rör sig inte bara om anställningar med lönebidrag, utan många fler arbetsgivarstöd som t.ex. utvecklingsanställning, personligt biträde, arbetshjälpmedel, arbetsplatsanpassningar och SIUS (en handläggare som enbart arbetar med personer med funktionsnedsättning och arbetsgivare).
Eller har arbetsgivare så dåliga kunskaper om dessa personer att det är därför man inte vågar anställa? Kan det helt enkelt så att det finns en ovilja att anställa personer med funktionsnedsättning, samma ovilja som vad gäller att anställa människor med invandrarbakgrund, äldre, kvinnor som har små barn, de som varit långtidssjuka eller långtidsarbetslösa arbetssökande, kraftigt överviktiga eller ungdomar? Kortsagt alla de som är avvikande på ett eller annat sätt.
De nya arbetsmarknadsprognoserna visar att behovet av arbetskraft kommer att öka och att det snart finns behov att rekrytera arbetskraft från utlandet. Det är väl inte konstigt med tanke på att det finns så många stora grupper som i dag medvetet hålls utanför arbetsmarknaden.
För ett antal år sedan fanns en dispositiv lagstiftning enligt vilken statliga arbetsgivare skulle ha x procent anställda med funktionsnedsättning. Lagen försvann. Arbetsgivarna tyckte inte om den lagen. Kanske är det annorlunda i dag. Men får man ingen förändring till stånd på frivillig väg, med kunskap om alla de möjligheter som faktiskt finns tillhands, måste kanske riksdagen lagstifta för att åstadkomma de genomgripande förändringar i samhället som krävs för att utsatta grupper ska kunna komma in på arbetsmarknaden.
Att stifta nya lagar går inte över en natt. Framför allt då det finns ett politiskt motstånd mot sociala förbättringar från högern sida – idag liksom tidigare. Det blir kanske annorlunda framöver då de gamla moderaterna inte längre finns och ”de nya moderaterna” har kommit med nya värderingar?
”Steg för steg närmar vi oss valet. Förväntningar och förhoppningar stiger”, skrev Jörgen Lundälv i början av sitt debattinlägg. Visst – och det gäller oss alla. Av den anledningen tror jag att det är viktigt att blicka bakåt. Man brukar säga att utan historia kan man inte förstå nutiden och se vägen mot framtiden.
Vi kan betrakta perioden 1904-2009 för borgarnas politik, då man har sagt nej bl.a. till följande förslag:
Allmän rösträtt, kvinnlig röstträtt, avskaffande av dödsstraff i Sverige, åtta timmars arbetsdag, a-kassa, höjda folkpensioner, två veckors semester, fria skolmåltider, allmänna barnbidrag, fyra veckors semester, 40-timmars arbetsvecka, fri abort, femte semestervecka, fri sjukvård, partnerskap för homosexuella, höjd sjukersättning. (Källa: LO-Tidningen, Kim Söderström)
Har det verkligen varit såhär illa på den borgerliga sidan? Det är kanske många som har glömt det eller så har man kanske inte ens hört talas om det. Många ungdomar säger att man får lära sig väldigt litet just om arbetarklassens historia i skolan.
I vilket fall som helst tycker vi att detta är viktigt att berätta nu och att man blir medveten om sin historia och sina intressen när valdagen närmar sig. Var och en av oss som har rösträtt har också möjlighet att bidra till utformningen av det samhälle som man tycker kan bli den bästa av världar.
Gå och rösta den 19 september!
Kaisa Komulainen-Nilsson (V) Peter Linnstrand (V)
( Publicerad på Vänsterpartiet Sörmlands nyhetssida och Katrineholms-Kurirens debattsida den 7 september)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar